Judiska konstnärer

Judiska historier handlar påfallande ofta om att anpassa sig till nya miljöer, för att överleva lynchningar, ibland för att bli accepterad som jämlike. Vad gör det med oss? Förändras vårt inre, våra nedärvda minnen?

Judiska konstnärer

Konstnären Susanna Jablonski har Förintelsen i sitt DNA. Hennes konstnärsskap undkommer inte det arvet. Av Paulina. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon har det grå håret i en stram knut i nacken. Ansiktet ser jag inte så bra, eftersom jag satt mig längst bak i det här hörnet av Tyska kyrkan i Gamla stan. Det är visning och presentation av "Det stora judedopet", ett samarbete mellan Judiska museet och konstnären Johan Thurfjell som kretsar kring det kristna dopet av två judiska familjer från Frankrike, just här i denna kyrka hösten Med hjälp av sin smartphone och QR-koder utplacerade här och var i kyrkan kan man följa berättelsen om dopet av familjerna Mandel och Jacob, som fick invandra till Sverige under förutsättning att de lät sig kristnas.

Som konstnärlig kommentar har Johan Thurfjell hängt upp en blöt kavaj på en ställning mitt i kyrkorummet.

Judisk konst

Vattnet droppar ned i en zinkbalja, dallrar till och reflekteras under taket. Vore det inte bra, undrar kvinnan med hårknuten under frågestunden, om man ställde samma krav på dagens invandrare? Då skulle vi ju slippa alla religiösa konflikter de tar med sig hit.

Flera föremål för hemmabruk är egentillverkade medan många av de äldre föremålen som använts i synagogorna beställdes från av icke-judiska konstnärer.

De unga judarna som utvandrade från Öst- och Centraleuropas judiska bosättningar tog med sig kunskapen om traditionen och tron.

Ernst Josephson, skulptur av Carl Eldh i stadshusparken, Stockholm.

Marc Chagall () kom från en avlägsen östeuropeisk by för att bli en av talets mest älskade konstnärer.

Det blir lite tyst i kyrkan. Mannen bredvid henne tar chansen och berättar om när han skulle flytta till Tyskland på talet. Då fanns det bara två alternativ att kryssa i under rubriken trosinriktning i immigrationsformuläret: katolik eller evangelisk-luthersk.

Svindlande bildningsresa fastnar i detaljer

Många av vår tids mest eldfängda debatter kretsar kring religionen och dess plats i samhället. Ute i Europa har både heltäckande slöjor och minareter förbjudits, på flera håll, och i Sverige har vi diskuterat sådant som religiösa friskolor, omskärelse av pojkar, slöjans plats i arbetslivet och hur man hälsar på varandra. Visst borde det finnas ett utrymme någonstans mellan Rondellhunden och "självutplåning"?

Med temat "sekularitet" placerade sig års upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal mitt i debatten. Programtidningens omslag pryddes av närgångna bilder på tätt omslingrade kroppsdelar i olika hudnyanser och på första sidan sammanfattas biennalens grundfråga: "Hur kan konsten vara en del av ett mångreligiöst samtal och hur ska vi leva tillsammans?

Istället kretsade konsten kring sådant som sexualitet, kulturkrockar, migration, vapenexport och kapitalismen som religion. Många av recensenterna var frustrerade.

Augustnominerad; Judarnas historia i Sverige

I Dagens Nyheter fann Dan Jönsson en "konturlös utställning som stryker medhårs snarare än väcker nya tankar". Aftonbladets Ulrika Stahre tyckte att "konstverken som visas är märkligt tama, lågmälda intill självutplåning" och i den nordiska nättidskriften Kunstkritikk beskrev Sinziana Ravini "ett av de blekaste konstevenemang jag någonsin varit med om".

Varför blev det så här? Att biennalen avstod från att visa religiöst kontroversiell konst av det slag som väcker terrororganisationers vrede kan man förstå: inte minst ur säkerhets- och därmed kostnadssynpunkt. Men nog borde man kunna adressera religionens plats i samhället utan att nödvändigtvis häda? Eller lider samtidskonsten av beröringsskräck i förhållande till det religiösa?